En jobbig insikt...

Jag har kommit till en hemskt jobbig insikt.


RÖKSTENEN uppdateras oftare än den här bloggen! Åtminstone dess hemsida, där man nu kan läsa om vad som sker sommaren 2012.

För övrigt ser jag att Rökstenens blogg uppdateras nästan varje dag. Inte illa, med tanke på att den handlar om en sten... som har stått och sett ut pretty much exakt som den gör nu de senaste 1 200 åren...


Själv har jag rört betydligt mer på mig de senaste månaderna, vilket ju inte direkt gör min insats i bloggvärlden MER imponerande.


Jag har bland annat gjort följande:


1. Pressat upp min kära kärra mot de 30 000 milen, genom att köra sträckan Norrköping-Sörberge (en sträcka på 110 mil tur och retur) till min kära blivande fru ett tiotal gånger.


2. Tagit min pappas kära V70 ÖVER de 30 000 milen, under tiden punkt 3 verkställdes. På detta finns bildbevis, vilket jag har ambitionen att presentera nästa gång jag träffar Jonas Almkvist.


3. Lämnat in min kära (???) bil till verkstaden för att åtgärda de förhatliga tvåorna på besiktningen. "Spricka i strålkastarn säger du? Dä blir till å byte hele insatsen, vet du... å dä, dä går ju på en tusenlapp... minst..."


4. Haft en Tadzjikistan-revival med min syster (som för övrigt flyttar till Ryssland av alla ställen i dag!) och hennes ständige följeslagare Mister Gustaf i Lund. På äkta centralasiatiskt vis satt vi i skräddarställning på golvet, smuttandes på vodka och ätandes tadzjikisk bergslök. Nog för att bergslök är svårt att få tag i här i Sverige, men frågan är om inte kindagurka och renat skulle funka rätt bra som substitut... hej då, Pringles!


5. Under samma resa haft en Sundsvall-revival i Arlöv med min ständige parhäst och blivande best man Johan Hultgren.


Blivande fru... best man... ja, som ni ser - men som jag bara inte bloggat om än - så blir 2012 året då herr Rickard Björling blir... eh... HERR Rickard Björling! Skillnaden blir kanske tydligare för fröken Rebecca Johansson, som blir FRU Rebecca Björling den 30 juni. Dit längtar jag! Och DÅ utlovar jag en MYCKET utförligt inlägg om förberedelserna, bröllopet i sig och - så klart - bröllopsnatten!


Men jag hoppas att jag får tummen ur ändan lite oftare fram till dess. Den blir så skrumpen av att befinna sig där för länge...


Tack och hej för den här gången!

Tadzjikistan!

För er som inte vet det kan jag berätta att jag är nyligen hemkommen efter en liten tripp till Tadzjikistan. Så det här blogginlägget kommer - som ni kanske förstår - handla om min lilla tripp till Tadzjikistan...





Tadzjikistan i korthet:

  • Deras största tevekanal heter TBC (översatt till latinska alfabetet blir det dock den betydligt mindre uppseendeväckande bokstavskombinationen TVS)

  • De har ingen gatubelysning, men kompenserar det med att istället ha ENORMA trafikljus

  • De har världens högsta flaggstång, som pryds av en flagga som bara kan vaja vid full storm

  • Det är lite meckigt att ta sig in i landet

  • Det är MYCKET(!!!) meckigt att ta sig ut ur landet om en tjänsteman har glömt att stämpla din visumansökan

  • Deras frukt är La Liga. Svensk frukt är division 7

  • Ett tadzjikiskt täcke väger cirka tio kilo

  • Det finns en guldreserv motsvarande hela Fort Knox i tadzjikiernas munnar

  • Den östgötska termen ”e che brevi” (en sked bredvid) är tydligen hysteriskt rolig för en tadzjikier...

  • Vägtunneln på väg till Iskanderkul har fått mig att inse att jag aldrig – ALDRIG – ska klaga på någon svensk väg igen (se video längst ned i inlägget)

 

 

 

Tadzjikistan i långhet

 

 

 

1-й день – dag 1 – resdag!


Ett dygn av resande
Den 3 oktober klockan 05:00 hämtade undertecknad upp pappa utanför Åtvidaberg. Vi tog oss till Arlanda och så småningom till Riga där vi gjorde en dyster upptäckt:

Vi skulle få ägna hela FEM timmar åt att äta hamburgare och dricka öl. Men ibland måste man ta tjuren vid hornen, så är det bara...

Så småningom kom vi i alla fall på planet till Tadzjikistans huvudstad Dushanbe, och resan gick lugnt och stabilt - sånär som på den hönsgård av folk som rände upp och ner för mittgången under hela resan. I vanliga fall är det en-två personer i rörelse, som ska på toa eller hämta något ur handbagaget. Här var det fler som sprang omkring än som satt.


Att stämpla in
Men det var först framme i Tadzjikistan som äventyret började. På flygplatsen skulle man ansöka om visum. Så vi gick fram till en endast rysktalande tjänsteman, frågade: ”viza?” och fick varsitt papper till svar.

Vi fyllde i ansökningarna (pappas var på engelska och min på Google Translate-engelska) och gick därpå in i ett rum. Där satt en prydlig man i vit skjorta bakom ett blankpolerat skrivbord och med ett porträtt av presidenten hängande på väggen ovanför honom. Han gav oss ytterligare ett papper var att fylla i. Efter mycket konfererande och dividerande kom vi fram till att vi nog inte har varit medlemmar i några terrororganisationer, aldrig har blivit nekade visum till Tadzjikistan förut och inte heller har några problem med droger.

Vi gick fram till mannen med skjortan och lämnade över papperen. Och fick varsitt papper till att fylla i. Ovannämnda procedur upprepades tre-fyra gånger innan vi slutligen, efter tre timmars pappersexercis, fick varsitt visum med texten ”Ҷумҳурии Тоҷикистон - Republic of Tajikistan” inklistrat i passet, och därmed också troligen försatte våra chanser att någonsin få komma in i USA...


El Hotel
Anna och Gustaf hade tvingats bevittna hela inpasseringseländet från ett fönster på flygplatsen, och samma personer tog oss sedan till det slitna hotellet Wachsch, där parketten var fastspikad i golvet, dörrarna var tre meter höga och röda mattan istället borde ha hetat röda rutschkanan eftersom det inte fanns något som höll fast den i botten av trappstegen. Det enda vi hann med var tadzjikisk kvällsrutin: en liten vodka, sedan marsch i säng!

 

 

 

2-й день – dag 2 – Dushanbe

My name is Kalandrov. Saidbek Kalandrov.

Lägg det namnet på minnet om ni besöker Tadzjikistan. Redan i Riga märkte vi att folk vände sig om och såg förvånat på oss när vi nämnde hans namn. När vi nämnde hans namn för passkontrollanten i Dushanbe tog han bort visumhandlingarna och verkade skynda sig lite extra. Visserligen glömde han bort att han hade gjort det, så det drog ut ännu mer på tiden... Men ändå!

Den mannen var i alla fall ett av huvudsyftena med resan. Syster Anna hade träffat honom i Tadzjikistan tidigare (ja, hon svänger förbi där lite då och då för att köpa russin) och upptäckt att han hade stora likheter med pappa. Den magkänslan var det då inget fel på, för det tog inte många minuter förrän de båda männen kom så här bra överens:

Mister Mister Janne, let's talk about ze system!

Marknaden

Ett grillat lamm, en öl, väldigt gott te och några riktigt goda salladsröror senare drog vi ut på den lokala marknaden för att se om vi kunde hitta något användbart. En kristallkrona, ett dragspel, ett vagnshjul, en gammal rörledning eller ett hus eller en gul bil till exempel... 

Bezta priz, kompiz!






Bazaaren
Dushanbes bazaar innehåller förmodligen både världens bästa frukt och fler guldtänder än russin. Där kan man köpa grillad fårskalle, pruta på piratkopierade mobiltelefoner och tydligen också bli bjuden på bröd av snälla gamla tanter som behöver brödet hundra gånger mer än man själv.

 

 

Haha! Min mun är värdefullare än din!








Det är inte lätt att vara fårskalle i Tadzjikistan...




Poweryoga med mat
Tadzjikier sitter skräddare när de äter – något som vare sig pappa eller jag har anlag för, men som Anna och Gustaf får att se ut som en barnlek – men efter några glas vodka blev man på något konstigt sätt mycket mjukare i kroppen... Och medan pappa och Saidbek pratade om hur ”Ze system” bör ändras för medborgarnas bästa njöt jag själv av grillat lamm, grillad lever och helgrillad fisk. Sedan hem till Saidbek, för att sova under bar himmel till ljudet av syrsor... det var nästan så man blev religiös!



3-й день – dag 3 – Iskanderkul

Bilresan
Iskanderkul är en gammal sovjetisk kurort som ligger uppe i Fanbergen. Vägen dit är en klassisk serpentinväg, där man kan stöta på en hel del överraskningar...



Jag förstår om ni inte tror mig - men jag fick den faktiskt att gå en sväng!



Störst går först! Hö hö!

Sand, sand, sand, sand...
...grus och stoft, vilket jävla land! Så börjar Robert Brobergs gamla klassiker Öken – och det var precis vad som väntade. Efter tre-fyra timmar på serpentinvägar i en Hyundai Galloper var vi äntligen framme i Iskanderkul. Det höll så hög standard att de till och med hade vanlig toalett istället för ”hål-i-marken-toa”, vilket både jag och pappa uppskattade å det grövsta. Iskanderkul är för övrigt ett ställe där sex personer kan äta frukost, lunch, middag och dela på två flaskor vodka för totalt 300 svenska kronor. Lätt värt det!

...ååååå vatten!
...så börjar en annan av Robert Brobergs gamla klassiker – Vatten! För även om landskapet var rätt sterilt och ökenaktigt fanns det rätt gott om vatten. På kurortsområdet låg en otroligt vacker sjö, och en bit bort låg ett magnifikt vattenfall med en rätt så... creepy utsiktsplats. Men sjön var å andra sidan också rätt creepy. Det var över 30 grader i luften, och ändå inte mer än 12-13 grader i vatttnet. Det värkte i knäna tros att man bara hade vatten upp till fötterna. Men ett dopp blev det ändå!



Nej, jag är ingen badkruka. Det var ju kallt juuu!






Titta så han sprattlar där nere!




Utsiktsplatsen var byggd på 70-talet men har troligen aldrig blivit servad sedan dess.






Skulle di inte ha ett vattenfall här ikring?


4-й день – dag 4 – tillbaka till Dushanbe

Hur man tjänar pengar
En av de mest hisnande upplevelserna på hela resan upplevde vi på väg hem från Iskanderkul, men den går jag in närmare på längre ned. Vår chaufförs insats gjorde hur som helst att han fick 130 dollar och en vattenmelon som betalning för två dagars arbete. Som jämförelse kan vi säga att medellönen för en tadzjikisk polis ligger på 80 amerikanska dollar per månad.


Mot VM!
En av pappas presenter till Saidbeks familj var ett kubbspel, och verkade uppskattas rejält. Men det var nog ett konstruktionsfel någonstans eftersom Anna och hennes lag vann med 2-1 i matcher... nu har jag i alla fall blivit lovad av Saidbek och hans familj att de ska göra vad de kan för att delta i kubb-VM på Gotland nästa år.

 

Tjejerna-Killarna 2-1

 


5-й день – dag 5 – hemresa

Att stämpla ut
Kan vara ganska knepigt om man inte ens har stämplat in. Tydligen hade mannen som släppte in pappa i landet glömt att stämpla ett papper, varpå de inte ville släppa ut pappa ur landet när det var dags för hemresa. Gränsvakten, klent byggd och troligen även mentalt ofullständig, kallade visumet ”lika värdelöst som toalettpapper” (hans bild av toalettpapper är den brunaktiga, lätt mjöliga smärgelduk som de använder i det landet, så ni kanske förstår hur värdelöst visumet egentligen var?) men erbjöd ändå sovplats så att de kunde reda ut det hela dagen efter. Han gav med sig efter en halvtimme, men det var en av de längsta halvtimmarna i mitt liv...


I väntan på hemresa
...passade vi på att skjuta lite pilbåge i Riga. Och äta på McDonalds för första gången på över ett år för min del. Förra gången låg jag däckad i magkramper i ett dygn. Den här gången klarade jag mig med fenomenet ”risig kista”. Det tar sig!



Slutligen:
Påminn mig om att aldrig – ALDRIG NÅGONSIN – klaga på Stenhusgatan i Åtvidaberg igen...


Den slutgiltiga lösningen

Killen som gjorde detta mot min kära Saab verkar kunna se in i framtiden. För av någon anledning var det PRECIS så här jag såg ut när jag såg konstnärens verk, "Adolf med getöga".


Vad gör man då när man upptäcker att någon har klottrat på ens kära bil, som dessutom är till salu och allt? Jag tog till flaskan. Först vodka. Men när det inte räckte för att förinta herr Adolf gick min kära sambo till badrumsskåpet och hämtade något starkare åt mig. 96-procentigt rengöringsmedel från ACO.

Det krävdes bara lite grann på en tuss för att jag skulle bli på bättre humör - och för att Adolf skulle lösas upp och försvinna från min Saab för alltid.

En flashback från nutiden

Hur gjorde folk förr när man ville ha något att prata om? Och hur hittade man tillräckligt intressanta saker i sin närhet att prata om, när inte Internet fanns?

Numera använder man (i alla fall jag) yttrandefrihetens Mecka, källkritikens motsvarighet till diarré, 10-talets syjunta, Flashback Forum för att hitta spännande ämnen att diskutera när jag ska föra mig i de finare - och möjligen något mindre fina - salongerna.

Här är några av de heta ämnen som diskuteras där just nu:

* Tjej, 16, låtsas ha barn och använder sig av en docka
* Förlorade körkortet på första dagen >:(
* Gratis glass!
* Harakiri - världens starkaste korv - anta utmaningen!
...samt sist, men förmodligen inte minst, min personliga favorit:
* Systers fettokompis äter upp min mat!

Nog för att mycket av folket på Flashback är pack och patrask, men de ger en ändå mycket härlig vardagsunderhållning. Jag funderar på hur mitt eget liv skulle se ut i Flashbackrubriker. Troligen inte lika spännande...

* Jag är utlasad - vad göra nu? :S
* Förlovade mig för några veckor sen. Har värsta grymma ringen!
* Kan man dö av för mycket saltlakrits?
* Hjälp! Mina katter morrar åt varann ibland. Vad ska jag göra?
* Saab 9-5 till salu! Hur får man mest för den?
* Ey bro, knotten försökte cliffa mig på fotbollen igår. Hur bäst hämnas?

Vad säger ni? Är flashbackarens liv mer spännande än mitt? Har ni något att säga om något av ämnena i mitt liv? Och hur skulle era egna liv se ut i Flashbackrubriker?

Lösningen på världens svåraste problem

Efter en lång tids bloggdvala är det äntligen dags att vakna igen! Vi börjar med att konstatera att hundarna i Österrike bara får visa sig på offentliga platser - i NÖDfall.

Rebecca opponerar...

imag0023_1303073 (MMS)

Rebecca opponerar...


Skitorientering?

Den här bilden visar ungefär vad det här inlägget kommer att handla om.

Mycket riktigt: jag har åkt vilse igen. Denna gång under utövandet av min nya hobby: längdskidor! Och jag som tyckte att jag hade förberett mig så noga... redan dagen innan hade jag tagit bilen till Bergeforsens skidstadion några kilometer hemifrån, för att förvissa mig om att den 1) existerade överhuvudtaget 2) hade en respektabel parkering och 3) kunde erbjuda välpreparerade skidspår.

Efter att ha konstaterat att den uppfyllde alla tre villkor, var det så idag dags att åka dit och prova spåren. Jag letade en minut, innan den mycket uppskattade skylten "START" och den pedagogiska - och minst lika uppskattade - skylten "ÅKRIKTNING -->" uppenbarade sig. Så jag började staka iväg - och var tillbaka på samma ställe en minut senare. Tydligen hade jag åkt start- och målrakan fram och tillbaka.

Lyckligtvis fanns där hjälp i form av en ung, ganska storväxt man med snor hängande från näsan. Snoret ingav förtroende: han MÅSTE vara en duktig skidåkare, tänkte jag.

- Ursäkta, men finns det några bra spår här omkring om man vill köra ungefär en halvmil? undrade jag.

- Ja, du har ett jättefint spår här till höger. Det är ungefär en halvmil, berättade han.

Jag tackade för hjälpen och stakade (eller stapplade?) iväg i den riktning som den unge mannen angivit. Jag åkte och åkte och åkte. Så småningom började jag undra om jag inte skulle vara tillbaka på stadion snart - för nog hade jag väl åkt en halvmil alla gånger? Då såg jag äntligen bebyggelse. Och en skylt: "MEDELPAD CLASSIC SKI - EDSÅKER". Väl medveten om att det är mer än en mil mellan Edsåker och Bergeforsen stod jag för ett ögonblick förstummad. Vad i hela friden gick snett?

Innan jag fått fram något tillfredsställande svar dök en vit skåpbil upp. Passande nog var bokstäverna i registreringsnumret DNF (vilket står för Did Not Finish i skidsammanhang). I bilen satt två unga herrar.

- Ursäkta, ska ni möjligen mot Bergeforsen? frågade jag.

- Typ. Vi ska till Sundsvall. Har du skadat dig? frågade en av dem.

- Nä, men jag har nog åkt lite vilse...

- HAAAAAAAAAAAA-HAAAAAAAAAAA-HAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! sa då den andre.

Trevligt att han är så glad, tänkte jag, varpå jag glatt lastade in skidorna i bagaget på minibussen och satte mig. De skjutsade mig hela vägen fram till skidstadion, och allt slutade lyckligt den här gången. Jag blev 15 kilometer skidåkning rikare, och de blev en bra historia rikare.

Slutet gott, allting gott!

Sa jag förresten att jag tänkte börja med skidorientering? Jag tror att jag har talang för det... även om blogg.se:s stavningskontroll vill få det till skitorientering. Det kanske är ett omen?

ica maxis slogan: eat shit!

mms_img38482 (MMS)

ica maxis slogan: eat shit!


katt + julbad = tortür!

mms_img38481 (MMS)

katt + julbad = tortür!


Kom du ihåg julkorten?


Paniken spred sig i kroppen när jag yttrade orden "det är nämligen sista postningsdagen för julkorten i dag". Jag insåg nämligen snabbt att jag själv inte hade postat ett endaste julkort i år. Skulle jag då erkänna detta inför alla våra tittare? Nej, givetvis inte! Tur att man har en sambo med gott minne...
-----
Nytt under solen:
* Jag har fått reda på att en drivrem och drivhjul plus arbete går på drygt 3 500 kronor. Fan också... jag som hade hoppats på 4 000 eller mer... men jag slängde på ett oljebyte också, bara för att kunna skryta om att ha lagat bilen för 4 000 spänn efteråt.
* Jag har haft de välkända, jämtländska slagorden "pthiiiii... JUSSsst MÖÖÖÖÖH..." på hjärnan. Kan NÅGON i denna värld hjälpa mig att få bort dem därifrån? :S

Det gör ont när remmar brister...

Ja visst gör det ont när remmar brister
Varför skulle annars styrservon strejka?
Varför skulle all vår heta kylarvätska
bindas i det frusna bitterbleka?
Värme alstrade ju remmen hela vintern
Vad är det för ljud, som skär och gnäller?
Ja visst gör det ont när remmar brister
ont, ty jag svär när expansionskärlet smäller

---

För er som inte kan er Boye kan jag säga att jag idag har fått ta del av en bra och en dålig nyhet.

Bra: Jag vet vad som orsakade missljudet i min bil.
Dåligt: Det var drivremmen. Som gick av...


Förstoring av de båda storheterna...

Skillnaden mellan Cloettas båda storheter...

Jag insåg precis att bilden blev lite för liten i mitt mobilinlägg. Så här kommer den på nytt, lite upphottad!

Härmed inleder jag min karriär som mobilbl...

mms_img65155 (MMS)

Härmed inleder jag min karriär som mobilbloggare med att presentera lösningen på en av tidernas största gåtor - skillnaden mellan plopp och center!


Naken-Jannes "helikopter" i ny tappning?

Jag kan stolt konstatera att jag har lanserat ett helt nytt ord. Ett ord som, enligt det allsmäktiga Google, bara har använts i ETT enda sammanhang, EN enda gång, av EN enda person, nämligen undertecknad!

Vilket är då Ordet med stort O? Ptja... om mannen i artikeln hade utfört sina gärningar i ett annat sällskap hade nog "strippa" varit det bästa ordvalet...


Ibland är det dyrt att köra bil...

Jag fortsätter mitt bloggande på tema brottslingar, och presenterar här det snabbaste sättet att bränna pengar på. Hemresan från torsdagens jobb gick på cirka en krona metern...
Förlåt mig, kära samhälle. Jag menade det inte.