Den här bilden föreställer en flintskallig man i Norrköping som KUNDE ha varit på väg att skrämmas till döds av en något bortkommen, högst ofrivillig inkräktare i sitt hem.

Och den här bilden föreställer han som höll på att bli en något bortkommen, högst ofrivillig inkräktare.

Men vi kan ta det från början.

Det var en regnig dag i början av augusti. Den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren hade precis avslutat ännu en dag i allmänhetens tjänst i den östgötska trafikmardrömmen Norrköping.

Den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren körde sin nyligen inköpta Saab från sin arbetsplats till sitt hem några kilometer därifrån. Han fickparkerade den i Trollhättan ihopskruvade farkosten och konstaterade stolt att han har blivit märkbart bättre på just fickparkeringar sedan han flyttade till Norrköping ett par veckor tidigare.

Då ringde hans flickvän, och de båda började språka om ditten och datten, och lite om katten också. Hon hade tydligen bajsat utanför lådan igen (katten alltså, hans flickvän har ännu i skrivande stund inte visat sig vara något annat än rumsren).

Den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren gick in i sin trappuppgång, åkte hiss till våning tre, på vilken hans lägenhet låg, och klev av när hissen var framme. Han tog upp sin nyckel, och skulle precis sätta in den i låset när ett märkligt faktum uppenbarade sig för honom: det stod fel namn på dörren!

Det var för övrigt här som den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren var på vippen att tappa ordet "potentiell" i sin beskrivning, och faktiskt skrämma ihjäl den förmodat flintskallige gamle mannen på andra sidan dörren.

Så han gick tillbaka in i hissen och kontrollerade vilken våning han hade hamnat på. Det VAR våning tre.

"Aha, jag måste vara i fel trappuppgång!" tänkte den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren, tog hissen ner till entréplanet och gick ut. Bara för att konstatera att han visst var i rätt trappuppgång.

Det var någonstans här som den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren blev lite extra bortkommen. Han var vid rätt lägenhet, på rätt våning, i rätt trappuppgång. VAD i hela fridens namn kunde vara fel?

Då tittade han på husnumret - och insåg att han var icke mindre än 22 husnummer för högt upp på gatan.

Hans flickvän fick ett gott skratt, den förmodat flintskallige mannen kunde fortsätta läsa sin Hemmingwaybok och knapra på sin årgångsost, och den något bortkomne, högst ofrivillige, potentielle inkräktaren beslutade sig för att dela med sig av sitt äventyr till resten av världen.

Slutet gott - allting gott. Utom lukten i en trappuppgång 55 mil därifrån. Men det är en helt annan historia...