Tadzjikistan!

För er som inte vet det kan jag berätta att jag är nyligen hemkommen efter en liten tripp till Tadzjikistan. Så det här blogginlägget kommer - som ni kanske förstår - handla om min lilla tripp till Tadzjikistan...





Tadzjikistan i korthet:

  • Deras största tevekanal heter TBC (översatt till latinska alfabetet blir det dock den betydligt mindre uppseendeväckande bokstavskombinationen TVS)

  • De har ingen gatubelysning, men kompenserar det med att istället ha ENORMA trafikljus

  • De har världens högsta flaggstång, som pryds av en flagga som bara kan vaja vid full storm

  • Det är lite meckigt att ta sig in i landet

  • Det är MYCKET(!!!) meckigt att ta sig ut ur landet om en tjänsteman har glömt att stämpla din visumansökan

  • Deras frukt är La Liga. Svensk frukt är division 7

  • Ett tadzjikiskt täcke väger cirka tio kilo

  • Det finns en guldreserv motsvarande hela Fort Knox i tadzjikiernas munnar

  • Den östgötska termen ”e che brevi” (en sked bredvid) är tydligen hysteriskt rolig för en tadzjikier...

  • Vägtunneln på väg till Iskanderkul har fått mig att inse att jag aldrig – ALDRIG – ska klaga på någon svensk väg igen (se video längst ned i inlägget)

 

 

 

Tadzjikistan i långhet

 

 

 

1-й день – dag 1 – resdag!


Ett dygn av resande
Den 3 oktober klockan 05:00 hämtade undertecknad upp pappa utanför Åtvidaberg. Vi tog oss till Arlanda och så småningom till Riga där vi gjorde en dyster upptäckt:

Vi skulle få ägna hela FEM timmar åt att äta hamburgare och dricka öl. Men ibland måste man ta tjuren vid hornen, så är det bara...

Så småningom kom vi i alla fall på planet till Tadzjikistans huvudstad Dushanbe, och resan gick lugnt och stabilt - sånär som på den hönsgård av folk som rände upp och ner för mittgången under hela resan. I vanliga fall är det en-två personer i rörelse, som ska på toa eller hämta något ur handbagaget. Här var det fler som sprang omkring än som satt.


Att stämpla in
Men det var först framme i Tadzjikistan som äventyret började. På flygplatsen skulle man ansöka om visum. Så vi gick fram till en endast rysktalande tjänsteman, frågade: ”viza?” och fick varsitt papper till svar.

Vi fyllde i ansökningarna (pappas var på engelska och min på Google Translate-engelska) och gick därpå in i ett rum. Där satt en prydlig man i vit skjorta bakom ett blankpolerat skrivbord och med ett porträtt av presidenten hängande på väggen ovanför honom. Han gav oss ytterligare ett papper var att fylla i. Efter mycket konfererande och dividerande kom vi fram till att vi nog inte har varit medlemmar i några terrororganisationer, aldrig har blivit nekade visum till Tadzjikistan förut och inte heller har några problem med droger.

Vi gick fram till mannen med skjortan och lämnade över papperen. Och fick varsitt papper till att fylla i. Ovannämnda procedur upprepades tre-fyra gånger innan vi slutligen, efter tre timmars pappersexercis, fick varsitt visum med texten ”Ҷумҳурии Тоҷикистон - Republic of Tajikistan” inklistrat i passet, och därmed också troligen försatte våra chanser att någonsin få komma in i USA...


El Hotel
Anna och Gustaf hade tvingats bevittna hela inpasseringseländet från ett fönster på flygplatsen, och samma personer tog oss sedan till det slitna hotellet Wachsch, där parketten var fastspikad i golvet, dörrarna var tre meter höga och röda mattan istället borde ha hetat röda rutschkanan eftersom det inte fanns något som höll fast den i botten av trappstegen. Det enda vi hann med var tadzjikisk kvällsrutin: en liten vodka, sedan marsch i säng!

 

 

 

2-й день – dag 2 – Dushanbe

My name is Kalandrov. Saidbek Kalandrov.

Lägg det namnet på minnet om ni besöker Tadzjikistan. Redan i Riga märkte vi att folk vände sig om och såg förvånat på oss när vi nämnde hans namn. När vi nämnde hans namn för passkontrollanten i Dushanbe tog han bort visumhandlingarna och verkade skynda sig lite extra. Visserligen glömde han bort att han hade gjort det, så det drog ut ännu mer på tiden... Men ändå!

Den mannen var i alla fall ett av huvudsyftena med resan. Syster Anna hade träffat honom i Tadzjikistan tidigare (ja, hon svänger förbi där lite då och då för att köpa russin) och upptäckt att han hade stora likheter med pappa. Den magkänslan var det då inget fel på, för det tog inte många minuter förrän de båda männen kom så här bra överens:

Mister Mister Janne, let's talk about ze system!

Marknaden

Ett grillat lamm, en öl, väldigt gott te och några riktigt goda salladsröror senare drog vi ut på den lokala marknaden för att se om vi kunde hitta något användbart. En kristallkrona, ett dragspel, ett vagnshjul, en gammal rörledning eller ett hus eller en gul bil till exempel... 

Bezta priz, kompiz!






Bazaaren
Dushanbes bazaar innehåller förmodligen både världens bästa frukt och fler guldtänder än russin. Där kan man köpa grillad fårskalle, pruta på piratkopierade mobiltelefoner och tydligen också bli bjuden på bröd av snälla gamla tanter som behöver brödet hundra gånger mer än man själv.

 

 

Haha! Min mun är värdefullare än din!








Det är inte lätt att vara fårskalle i Tadzjikistan...




Poweryoga med mat
Tadzjikier sitter skräddare när de äter – något som vare sig pappa eller jag har anlag för, men som Anna och Gustaf får att se ut som en barnlek – men efter några glas vodka blev man på något konstigt sätt mycket mjukare i kroppen... Och medan pappa och Saidbek pratade om hur ”Ze system” bör ändras för medborgarnas bästa njöt jag själv av grillat lamm, grillad lever och helgrillad fisk. Sedan hem till Saidbek, för att sova under bar himmel till ljudet av syrsor... det var nästan så man blev religiös!



3-й день – dag 3 – Iskanderkul

Bilresan
Iskanderkul är en gammal sovjetisk kurort som ligger uppe i Fanbergen. Vägen dit är en klassisk serpentinväg, där man kan stöta på en hel del överraskningar...



Jag förstår om ni inte tror mig - men jag fick den faktiskt att gå en sväng!



Störst går först! Hö hö!

Sand, sand, sand, sand...
...grus och stoft, vilket jävla land! Så börjar Robert Brobergs gamla klassiker Öken – och det var precis vad som väntade. Efter tre-fyra timmar på serpentinvägar i en Hyundai Galloper var vi äntligen framme i Iskanderkul. Det höll så hög standard att de till och med hade vanlig toalett istället för ”hål-i-marken-toa”, vilket både jag och pappa uppskattade å det grövsta. Iskanderkul är för övrigt ett ställe där sex personer kan äta frukost, lunch, middag och dela på två flaskor vodka för totalt 300 svenska kronor. Lätt värt det!

...ååååå vatten!
...så börjar en annan av Robert Brobergs gamla klassiker – Vatten! För även om landskapet var rätt sterilt och ökenaktigt fanns det rätt gott om vatten. På kurortsområdet låg en otroligt vacker sjö, och en bit bort låg ett magnifikt vattenfall med en rätt så... creepy utsiktsplats. Men sjön var å andra sidan också rätt creepy. Det var över 30 grader i luften, och ändå inte mer än 12-13 grader i vatttnet. Det värkte i knäna tros att man bara hade vatten upp till fötterna. Men ett dopp blev det ändå!



Nej, jag är ingen badkruka. Det var ju kallt juuu!






Titta så han sprattlar där nere!




Utsiktsplatsen var byggd på 70-talet men har troligen aldrig blivit servad sedan dess.






Skulle di inte ha ett vattenfall här ikring?


4-й день – dag 4 – tillbaka till Dushanbe

Hur man tjänar pengar
En av de mest hisnande upplevelserna på hela resan upplevde vi på väg hem från Iskanderkul, men den går jag in närmare på längre ned. Vår chaufförs insats gjorde hur som helst att han fick 130 dollar och en vattenmelon som betalning för två dagars arbete. Som jämförelse kan vi säga att medellönen för en tadzjikisk polis ligger på 80 amerikanska dollar per månad.


Mot VM!
En av pappas presenter till Saidbeks familj var ett kubbspel, och verkade uppskattas rejält. Men det var nog ett konstruktionsfel någonstans eftersom Anna och hennes lag vann med 2-1 i matcher... nu har jag i alla fall blivit lovad av Saidbek och hans familj att de ska göra vad de kan för att delta i kubb-VM på Gotland nästa år.

 

Tjejerna-Killarna 2-1

 


5-й день – dag 5 – hemresa

Att stämpla ut
Kan vara ganska knepigt om man inte ens har stämplat in. Tydligen hade mannen som släppte in pappa i landet glömt att stämpla ett papper, varpå de inte ville släppa ut pappa ur landet när det var dags för hemresa. Gränsvakten, klent byggd och troligen även mentalt ofullständig, kallade visumet ”lika värdelöst som toalettpapper” (hans bild av toalettpapper är den brunaktiga, lätt mjöliga smärgelduk som de använder i det landet, så ni kanske förstår hur värdelöst visumet egentligen var?) men erbjöd ändå sovplats så att de kunde reda ut det hela dagen efter. Han gav med sig efter en halvtimme, men det var en av de längsta halvtimmarna i mitt liv...


I väntan på hemresa
...passade vi på att skjuta lite pilbåge i Riga. Och äta på McDonalds för första gången på över ett år för min del. Förra gången låg jag däckad i magkramper i ett dygn. Den här gången klarade jag mig med fenomenet ”risig kista”. Det tar sig!



Slutligen:
Påminn mig om att aldrig – ALDRIG NÅGONSIN – klaga på Stenhusgatan i Åtvidaberg igen...


Kommentarer
Postat av: Gabbi

Haha, du ser ut som Jesus när du sitter på åsnan!! :)

2011-09-11 @ 01:43:29
URL: http://gabbithegirl.blogg.se/
Postat av: Per-Anders

kanontrevligt ni verkar haft om man bortser från tunnelresan och badet.....



2011-09-15 @ 16:59:49
Postat av: Carin

Det låter som en lång omväg för att köpa russin. Men det såg ut att vara en intressant resa =)

2012-02-24 @ 09:10:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0